FLYGRESAN
I morse förvånade mamsen mig med sina bakskills då hon kryss i taket fick för sig att baka scones till frukost. Lulu var också med på avskedsfrullen också, förvånad: nej. Jag kunde inte fatta att det var på riktigt, att just den frukosten skulle bli den sista i Sverige på fem månader.
När vi sedan gick till stationen och väntade på tåget kände jag mig lycklig. En klapp på axeln och fyfan vad modigt att verkligen ge sig av. Inga tårar föll förrän det var dags att säga hejdå till lulu som inte följde med över till Kastrup. JOBBIGT att behöva säga hejdå till sin bästa vän! På tåget möttes jag upp av de andra spanjorerna och vi satt alla och försökte plugga in användbara fraser inför vårt första möte med familjen.
Tuffast av allt var att säga hejdå till mamsen! I några få sekunder tvivlade jag på om jag verkligen skulle hoppa på planet, det var så trygt och skönt att krama mamma och jag ville aldrig släppa taget om henne. Men det gjorde jag, obvious.
Egentligen vet jag inte om jag borde skriva detta för mamma/farmor kommer gå i taket när det läser det. Men jag var så nervös så att jag skakade och jag visste knappt var upp och ner var så ja, det hände. Jag tappade mitt pass+biljett. Som tur är finns det goda människor här i världen som lämnade in det i informationsdisken. Dessutom gick min handbagage-resväska isönder så jag var tvungen att bära runt på 13 KG!! Fatta vilka muskler jag byggde där alltså! Man kan ju säga att allt som kunde gå fel, gick fel.
Ögonblickan innan man gick igenom slidedörrarna var nog både det bästa och det värsta jag varit med om. SHIT VAD NERVÖST. Men på andra sidan väntade en snäll Marete (har hand om värdfamiljerna) och ett gäng förväntansfulla värdfamiljer.
MIN VÄRDFAMILJ
Jag möttes av en glad pappa och en lika glad dotter! Deras relation verkar vara jättefin och jag kan se mig själv från när jag var liten i dottern Lucia. Ensambarn som älskar uppmärksamhet, dans och lek och har en sån sprudlande energi så man blir glad själv! Dessutom är hon lik mig utseendemässigt också (vet inte om jag får dela med mig av bilder på dem än). Pappan verkar vara skojaren och fixaren. Jag och Lucia satt och lekte och så gick leksaken isönder, då säger Lucia på spanska "äh, pappa fixar det". Mamman var trevlig. Vet inte vad mer jag ska säga om henne. Familjen tillsammans verkar stå varandra mycket nära och ha ett öppet förhållande och pratar mycket, och snabbt, för snabbt.... :O De är verkligen hjälpsamma. De hade inte den rätta internetkoden och då, klockan 11 på kvällen ringer pappan till deras "internetfixar" för att be om den rätta. (samtalet inefattade ca 10 minuters väntetid). Supersnällt! De hade ju lika gärna kunnat säga, äh Julia vi får ta det imorgon.
Det är jätteviktigt för mig att få en bra relation med Lucia som är sex år. Jag hade med mig lite presenter till henne som hon blev jätteglad för och som vi satt och lekte med. Ett tag var mamman också med i spelen. Lucía
älskar att dansa och har ett wii med tillhörande dansspel som vi underhållde oss med i cirkus 30 min. Hon verkade uppskatta det och om inte så gjorde jag det! Hon snackar i hundranitti och jag fattar inte helften av vad hon säger men det gör inget för henne verkar det som, hon snackar på ändå.
Efter ett tag var det dags att äta. Oh my, oh my. Det serverades en pasta soppa med skaldjur i (räkor som hade ögon, snäckor med något slimigt i, bläckfiskfenor och annat från havet). Jag vill inte vara otrevlig utan säger att jag egentligen inte äter fisk men jag är öppen att prova nytt. Ojojoj, klökningar! Bläckfisken och pastan åt jag för det hade ingen smak men fyyyyyyfan! Jag tror de fatta att jag inte riktigt tyckte om det och frågade snällt vad jag brykar att äta. Kött och kyckling sa jag då :D
Det är verkligen en helt annan tidsrytm här. Vi åt middag vid 9-10 och nu är klockan 24.00 och Lucía har fortfarande inte gått och lagt sig.
MITT RUM
Mitt rum är jätte stort och fint. Och jag har ett eget jättefint badrum också!!! Här kommer lite bilder:
